Om konstnärens syn på museala samlingar
Seminarium på Murberget 26 oktober

På vilket sätt skiljer sig konstnärens syn på museala och historiska föremål jämfört med museets egen syn? Vad skiljer konst från kulturhistoriskt rekvisita? Vad vinner museet och vad vinner samtidigt konstnären på ett samarbete? Utifrån den aktuella utställningen "Urval" sammanförde Rebecka Wigh på länsmuseet ett litet seminarium omkring konstnärliga perspektiv på samlingar. Huvudtalare var Peter Cornell, mest känd som konstkritiker i Expressen. Dessutom deltog konstnärerna Margareta Klingberg och Ulf Edberg, båda medverkande i utställningen.

Detalj i ett altarskåp från 1700-talet, ingående i Lena Cronqvists och Ulf Trotzigs del i Urval.

Peter Cornell utgick från museets huvudfunktion som är utställningen, i betydelsen ställa ut, blottställa, utlämna till andras blickar. Det som förevisas är objektet, som etymologiskt härrör ur latinets "ställa fram, kasta fram". Cornell lyfte fram de två utställningsstrategier som kan tillämpas för det museala föremålet. Det första är "resonance", där föremålet sätts in i en kontext, lyfts in i ett sammanhang där det får en funktionell eller beroendeformad betydelse i samklang med omgivningen. Det andra är "wonder", där objektet isoleras från sitt eventuella sammanhang eller ursprung, där det friläggs och skapar kanske ett helt nytt och förundrande uttryck. Museerna söker ofta efter balans mellan de två begreppen, där den praktiska funktionen tillåts gnida mot det estetiska förhållningssättet. Inom modernismen var den isolerade och förundrande hållningen mest förhärskande, tydligast inom konsten och poesin. Efter samtidskonstens eller postmodernismens övertagande har det andra betraktelsesättet blivit vägledande, med sammanhangsskapande relationer utifrån sociala och politiska perspektiv.

Till olika bilder ur den moderna konsthistorien resonerade Cornell om hur begreppsparen resonance och wonder har präglat iscensättningar av museala miljöer. Ett exempel med kombination av de båda för bildande av ett nytt visuellt rum var ett verk av Daniel Buren, där hans 8,1 cm breda ränder var interfolierat i en entréhall med stora trappor. Peter Cornell tog också upp en viktig fråga som bland andra den ryske formalisten Viktor Sklovskij har ställt. Vad skiljer ut konst? Svaret menar Sklovskij är det främmandegörande greppet, förnimmandet av föremålet som en främmande vision och inte som trygg igenkänning. Vanan har hindrat oss från att se på tinget på riktigt, fullt ut, vilket bara kan ske om vi tittar med nya "främmande" ögon.

Ur sägnen om Lappmorden, nedteckning av Einar Genberg. Ingår i Margareta Klingbergs del i Urval.

Margareta Klingberg berättade om bakgrunden till sin del i utställningen "Urval". Istället för att hålla sig inom den museala ramen och göra något nytt av ett antal föregivna föremål beslöt hon att gå ut i landskapets historia, och således "hämta in" material utifrån. Därigenom skulle en möjligtvis intressant kontrast och befruktning kunna ske i mötet med museets material. Kärnan bestod i en gammal rysansvärd historia som om och om berättas i trakterna av Myckelgensjö. Ett antal "besvärliga" samer skulle enligt historien ha mördats av bönder på ett synnerligen utstuderat sätt, och en sameflicka skulle ha tillåtits att en sista gång få titta ut över landskapet men med en bindel för ögonen. Framför henne fanns en kulle som då enligt legenden blev sotbränd och som aldrig skulle återhämta sig. Men alla spår saknas efter mordfallen, inga lik och ingen tidpunkt. Man vet alltså inte om historien är sann eller påhittad. Endast berättelsen är ett slags bevis på att det skett.

Samiska kängor. Ingår i Margareta Klingbergs del i Urval.

Ett antal gamla lappskor som Klingberg hade hittat i Myckelgensjö fogade hon i sin utställning som ett slags ställföreträdande museala föremål. I föreläsningen tog hon upp en intressant koppling till hennes upptäckt, nämligen det tyska ordet "Aufhebung" som filosofen Hegel behandlar i sina idéer om objektifieringsprocessen. Ordet är mångtydigt, och kan betyda "upphävning, ogiltigförklaring", men även "plocka upp, häva upp, ta tillvara, bevara en hemlighet". Skulle det laddade ordet kunna passa in på de gamla lappskorna, där de nu hänger rengjorda och isolerade ur sitt sammanhang på länsmuseet?

Sjöborre, skål för fixerbad, el-tandborste. Monter av Ulf Edberg i Urval.

Ulf Edberg, som även jobbar som curator på Örnsköldsviks museum, berättade om hur han som barn kom i kontakt med det genuina tinget. I hans släkt var det en nästan en regel att tillverka de saker som man ville ha i stället för att inhandla dem. Föremålen blev omgärdade av en massa tankar och känslor när de skapades, och fick därigenom flera lager av osynliga betydelser omkring sig. Hans del i utställningen, som visar collage av olika saker ur museet, byggde mycket på hans intresse för föremålens förmåga att skapa associationer, minnen och reflektioner som inte omedelbart har med objektet att göra.

Den avslutande diskussionen med föreläsare och publik (som mest bestod av museitjänstemän trots att konstnärer var inbjudna) fokuserade på gränserna mellan museet och konstnären och hur de kan överskridas, men även på den känsliga frågan om de finns gränser för sammanhang där ett musealt föremål kan ingå. Alla var i stort sett överens om vikten av konstnärliga perspektiv utifrån, men att samarbetet mellan museum och konstnär måste bygga på både förtroende och dialog. Konsten och konstnären vill i grunden ha fria händer, men vid användande av kulturhistoriskt stoff som i många fall kan ha viktiga symboliska och personliga värden, krävs också en etisk hållning och ett ansvar för sammanhanget som det plockas in i.

Vid ingången till utställningen Urval. Kulturhistoria, kameraövervakning, konst.

Man kan ju tillägga att etikfrågan knappast behöver ses som ett hinder för djärva projekt mellan ett museum och en konstnär, snarare tvärtom. De eventuella komplikationer som kan uppstå mellan föremålet kontra världen och publiken får ses som en utmaning som konstnären får förhålla sig till på ett ansvarsfullt sätt. Den viktiga frågan är alltid till sist hur saker och ting görs. En delikat intressant sak att göra något av vore ju till exempel att konstnärligt undersöka den långt drivna säkerhetskultur som omgärdar ett länsmuseum. Påverkar skyddet och försäkringen ett gammalt föremål dess "wonder", blir det bara en dyrbar fetisch som det är omöjligt att titta på med nya ögon och utan distans därför att det har blivit "märkt"? Är det kulturella värdet en maktens abstrakta konstruktion, ett hinder för att möta det verkliga föremålet, att ta det till sig som det är? Vad är skillnaden mellan ett objekt med "wonder" i skogen och ett på museet?

Text och foto: Jan K Persson
2007-10-28